Nedgången i medlemsantalen fortsätter. Man får sällskap av fler entomologiska lokalföreningar runtom i landet (Dalarna 1980, Norrland 1983, Östergötland 1984, Sörmland 1985, Gotland 1991, Gästrikland 1991, Sydost 1996). Entomologin får visserligen helt nya tillämpningsområden, men de traditionella formerna låter sig tydligen inte helt friktionsfritt förenas med formerna för det nya populära miljöintresset.
Under 80- och 90-talen dalar medlemsantalet liksom antalet aktiva som kommer på möten. Detta är förvisso en trend som omfattar hela det traditionella föreningslivet. Diskussionen om naturvård liksom diskussionen om datorer och information fortsätter, och en diskussion om "vitalisering" (medlemsvärvning och föryngring) tas upp, tillsammans med frågan om att stadfästa en samlaretik. En tid har man också en arbetsgrupp för välkomnande av nya medlemmar.
Formerna blir mer spartanska, inte minst när samlingssalen på entomologiska avdelningen tas i anspråk av insektsamlingarna och man skjutsas ut i andra mötesrum i museet (varav inget hittills har visat sig lika gemytligt!). Det tas beslut om att det inte ska rökas på möten. Eftersitsarna blir enklare när klubbmästarfunktionen försvinner, men kaffe och kaka får man även framledes. Under en lång tid hålls klart färre exkursioner.
Naturvårdsintresse blir alltså en stor sak. De naturvårdande myndigheterna börjar uppmärksamma insekterna, både som miljöindikatorer och som skyddsvärda i sig, och den entomologiska kompetensen börjar bli efterfrågad. Föreningen blir remissinstans för regionala naturvårdsärenden, somliga entomologer försöker sig på att försörja sig på inventeringar och dylikt. Första rödlistan kommer, strax därefter startar Artdatabanken upp. Vissa av dess verksamheter är centrala för entomologin och några av dem har också föreningarna som naturlig samarbetspartner, men mer på nationell än regional nivå. Föreningen är själv också angelägen att demonstrera sitt ansvarstagande och göra markeringar mot icke-hänsynsfull samlarverksamhet genom en "codex entomologicus" (som sedan blev till SEFs "entomologens budord", och idag återfinns som "etiska riktlinjer").
Styrelsearbetet underlättas när styrelsesammanträdanden åter börjar hållas vid separata tillfällen, och inte före varje ordinarie medlemsmöte (i ett par decennier hade det ofta blivit inställt pga att så få kom att styrelsen inte var beslutsgill, och när det väl blev möte fann man ofta att man inte hade något annat ärende än att justera förra styrelsemötets protokoll! Eller så hade man något att diskutera, och föreningsmedlemmarna fick sitta och vänta på att styrelsen skulle dyka upp.) En hel del formaliteter åsidosätts successivt under den här perioden, vilket i vissa fall gör arbetsformerna gemytligare, men också gör att det är svårt att följa föreningens historia i detalj i protokollen...
Utan faunaserie och utan ET, är de enda publikationer som föreningen ger ut under den här perioden de nationella skalbaggs- och fjärilskatalogerna.
Överbys och Sylvéns fond kommer till, och blir jämte Palms de från vilka föreningen kan dela ut mer frikostiga stipendier.
Föreningen köper sin första egna dator 1989. Något senare skaffar man en hemsida på museets server, men den är inte särskilt livlig.
Ordförande är Sylvén, från 1990 Karl-Johan Hedqvist, från 1997 åter en chef på entomologiska avdelningen i Thomas Pape. Sekreterare Elmquist, kort Hans Lundberg, från 1981 Lars-Åke Janzon, kort Hans Bartsch, från 1992 Urban Wahlstedt och från 2000 Julio Ferrer. Kassör hela perioden Bert Gustafsson. Av övriga styrelseledamöter är följande nya: Carl-Cedric Coulianos, Heikki Hippa, Nils Hydén, Göran Palmquist, Bert Viklund, Johan Abenius, Carl Hansson. I olika arbetsgrupper märks även t ex Birgitta Eriksson, Per Sjökvist och Rolf Röber.
1994 står man värd för nationellt entomologmöte i Kaggeholm, och lagom till 125-årsjubileet har turen återkommit till Stockholm.